Jag håller på att lära mig! Jo, jag håller på att lära mig att det får ta tid för att få de där sköna, intressanta och goa´ samtalen, och att det får ta tid för att till exempel skriva ner något man lärt sig tillsammans på datorn. Jag hoppas, och vet egentligen, att mina kollegor har tålamod med mig, och ger mig den tiden. Mest är det mitt eget samvete, jag sitter med ett barn och har det underbart intressant och riktigt kul och de andra får så många fler barn just då. Jag vill ju inte lasta över arbete på någon annan. Jag jobbar på detta och håller på att lära mig att det är ok!

Nu i veckan fick jag vara med om en upplevelse som jag vill dela med mig av. En pojke och jag sitter i byggrummet. Han är ett försiktigt och tyst barn som inte gärna kommer fram och pratar, vill hellre vara hemma. Men här sitter vi för jag vill lära känna honom mer och han bjöd in mig till rummet. Han ger mig ”skruvar” och säger: - Det är nog 5. Sedan hämtade han fler. – Hur många är det nu då? undrar han. Vi räknar högt tillsammans. Sedan vill pojken räkna själv. - 4, 4, 1, 0 och 8. Hur mycket blir det? frågar han då. - 5 är det! säger han. Sedan undrar han hur många som får plats i en hand. Han lägger ”skruvar” i min hand gång på gång och provar och räknar på olika sätt. Till slut utropar han: - Jess! Jag kunde! Då kommer det ett annat barn och undrar vad vi gör. – Vi räknar! svara pojken då. Sedan går vi till datorn och skriver om det vi var med om tillsammans.

Detta är en situation som gör mig varm i hjärtat. Resultatet av detta är komplext.  Jag har lärt känna honom på ett nytt sätt, vi lär tillsammans och denna erfarenhet använder jag av mig i min relation till honom. Pojken kommer gärna fram och delar med sig av andra upplevelser och tankar. Vi har satt upp dokumentationen på väggen och de andra barnen har blivit nyfikna och samtalar kring detta. Som Lise-Lotte Bjervås (2011) skriver: ”Flertalet av lärarna beskrev de tillfällen när barnen fick ta del av dokumentationerna som sammanhang där barnen respekterade och lyssnade på varandra samt diskuterade och hade tankeutbyte med varandra”.  

Hur förmedlar jag en sådan upplevelse till mina kollegor?  Visst kan jag visa och berätta vad jag varit med om, men de har inte haft den upplevelsen jag hade. Eller blir det så att vi får mer kontakt med vissa barn, och så får man innerligt hoppas att de andra barnen får uppleva det med någon annan. Hur gör man så att inte barn ”faller igenom” och inte blir sedda, eller inte får dela händelser tillsammans med någon? I Uppföljning, utvärdering och utveckling av förskolan – pedagogisk dokumentation (2012) står det: ”Genom dokumentationen blir det även möjligt att överblicka vilka barn som är delaktiga i verksamheten, vilka som får stort inflytande… därmed också möjligt att se vilka barn som inte är delaktiga, som får litet inflytande…”. Detta ska jag ta med till mina kollegor! De kanske redan har tänkt på detta, men det blev en tankeställare för mig! Nu ska jag uppmärksamma detta och se om eller hur jag bidrar till att vissa barn får mer inflytande än andra.