Nu har jag återigen gjort en upptäckt! Att det är svårt kanske helt omöjligt att vara objektiv!

Jag har redan skrivit lite om tolkningar och makt i ett inlägg i vårt diskussionsforum, men det är så himla intressant så jag kan inte släppa taget om detta. Det är tänkvärt samtidigt ruskigt vilket ansvar jag har som pedagog.

Det blev väldigt tydligt när en psykolog hörde av sig till förskolan och ville att vi skulle observera ett speciellt barn och detta barns samspel med kamrater. Det var fascinerande samtidigt som det visade så tydligt hur olika vi kan och har möjlighet att tolka en enda situation!

Visst kan man se till det stora och helheten hur barnet hanterar samspel, men jag kan inte säga varför barnet reagerar på ett visst sätt. Det är ju inte bara jag som ska tolka utan det är ju faktiskt barnet också som tolkar situationen på sitt sätt.

Vi diskuterade detta på mötet med psykologen och vi kom fram till att det finns oändligt många tolkningar. Där alla parter i situationen hanterar samspel på sitt sätt och efter sina egna erfarenheter. Som Svenning (2011) skriver ”När vi möter andra människor bär vi med oss allt vi har tillägnat oss av kunskaper, upplevelser, erfarenheter, tankar och känslor. De fungerar som ett filter och ger oss ett perspektiv (en blickpunkt) mot världen och den eller de andra vi har framför oss.” Jag hoppas och tror att alla gick från det mötet med många nya tankar.

Detta gav mig en påminnelse om vilket ansvar och faktiskt vilken makt jag har som pedagog. Får erkänna med en gång att jag har dragit lite för mycket slutsatser av mina tolkningar innan, tyvärr. Jag hoppas att jag tar lärdom av detta inte bara som pedagog utan även utanför jobbet om hur jag tolkar mina medmänniskor! Lite mer ödmjukhet inför andra och livet…

Ps. Flickan som jag skrev om i min förra blogg ville jättegärna bli filmad! Ds.

Vilken upptäckt! Jag fick ett tips på min förra blogg att införa ett pricksystem för att alla barn ska bli sedda. Bara på drygt en vecka, kanske för kort tid men ändå en fingervisning, kan vi se hur olika vuxenkontakten ser ut för barnen på förskolan. Det blev väldigt tydligt för oss att vissa barn får både mer uppmärksamhet och att de förkommer oftare i vår dokumentation.

Det finns även naturliga förklaringar till det, som att de som oftare blir dokumenterade är mer timmar på förskolan än de som kanske är hos oss några timmar om dagen. En del barn är mer vuxensökande och vill ha närhet till oss vuxna medan andra barn tar tillfället i akt och leker med kompisar. Nu vill jag absolut inte komma med bortförklaringar, men vi får se till helheten när vi reflekterar och analyserar.  

Det är vårt ansvar som vuxna, att se till att skapa relationer med de barnen som inte får så mycket vuxenkontakt. Det blev faktiskt väldigt intressant och roligt att söka upp de barnen jag inte har umgåtts så mycket med innan. Det låter värre än vad jag menar, men det är ju faktiskt så att man söker sig till olika rum under dagen, det gäller både vuxna och barn. Jag hamnar ofta i ett rum där det finns material för bygg- och konstruktion. På vår förskola delar vi vuxna upp oss på olika rum på förskolan under dagen. Håller med dig Maria, det är en otroligt bra strategi och arbetssätt! (från tidigare bloggkommentar). Men nu ska jag vidga mina vyer!

Så jag har upptäckt och lärt mig så mycket nytt bara på några dagar! En flicka som håller på att lära sig språket, tycker det är jätteroligt när vi rimramsar! Då kommer min fundering, hur dokumenterar jag detta på bästa sätt? Jag ska fråga henne! Hon kanske vill bli filmad, eller hon kanske inte vill bli dokumenterad alls… oj vilka nya dilemman som jag får ta hänsyn till! Intressant att inte ta allt för givet. Som Bente Svenning(2011) skriver ”Det kan finnas skillnader mellan vad vuxna anser vara betydelsefullt att dokumentera och vad barnen själva tycker är viktigt”. (s.79)

Det är faktiskt så att denna kurs gör att jag ser mitt arbete på ett nytt, intressant, roligt, inspirerande, ifrågasättande och utmanande sätt.