Jaha, sista obligatoriska blogguppgiften! Har varit jätteintressant och roligt att fått följa flera av er! Får hålla koll och se om det är någon som fortsätter! Vet inte själv hur mycket det blir, men det har verkligen varit bra för de trassliga och virriga tankarna att blogga.

Jag har verkligen lärt mig mycket och fått mycket att tänka på under kursen gång, framför allt tycker jag det är så otroligt intressant med de etiska frågorna. Tycker att litteraturen har varit riktigt bra, Svenning är välanvänd!

Just nu har jag lite trassligt med att få ihop barns inflytande med våra rutiner på förskolan. Vi är väldigt styrda av rutinerna för att få dagen att gå ihop. Jag har en vision om hur jag skulle vilja arbeta men jag får inte ihop det. Det är frustrerande, men vi får ta en sak i taget och vara glada och nöjda med det vi gör!

Som Bente Svenning avslutar sin bok ”Vägen blir till medan man går den. Men man måste börja gå.”

Lycka till, hoppas ni får en toppenvår och att vi hörs igen! J

Pedagogisk dokumentation: vad, varför, för vem och hur? Detta kommer att ta lång tid att reda ut, och det kommer ju också att ändras under tidens gång. Som Svenning skriver på s.25-26 om ansvar, makt, form av dokumentation och val av målgrupp, så är det mycket att ta hänsyn till när vi dokumenterar. Nu har jag så många frågor samtidigt som jag har en massa idéer i hjärnan så jag vet inte var jag ska börja. Först måste vi i arbetslaget hamna på samma ”trappsteg”, så nu är förhoppningen att vi ska fördjupa oss i någon av min kurslitteratur tillsammans. Det är komplext för det är ju inte bara att läsa in litteratur utan det handlar ju om så mycket mer. Men vi har den goda viljan och det känns roligt.

Jag har gett barnen kameran för att de ska dokumentera under vårt projekt. Det var jättekul att se vad de tog kort på och vad de tyckte var viktigt. I början var de paparazzis, tog på allt. Kameran bara smattrade. Men efterhand började de att välja ut och sortera vad de vill ta kort på. Helt fantastiska kort ur lite annorlunda vinklar! Dessa har de sedan fått välja ur bland annat för att skriva om veckan som gått till föräldrarna. Det har varit en bra form och metod för barnen att vara aktiva i och medverka i. Detta är kul och spännande och det ska jag fortsätta med och försöka utveckla vidare tillsammans med barnen.

Men nu tänkte jag på en sak, när barnen hade kameran och tog kort frågade dom ju inte varandra om de fick ta… För barnen var det naturligt att bara ta kort. Man får nog inta gå till överdrift utan låta det vara så ibland. Eller?

Jag önskar er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Nu har det varit redan varit Lucia! Och vi är mitt uppe i traditioner och allt som ska hända på förskolan. Ja jösses, det är mycket som ska hända och göras! Just nu ifrågasätter jag vårt arbete på vår förskola. Nästa år ska jag röra runt i grytan och bara se till vad barnen vill ha och framför allt vad de behöver. För vem gör vi allt? Mitt svar på det börjar luta åt oss vuxna…

Nästa år vill jag ha ett mysigt litet luciafirande bara för oss på förskolan, kanske får föräldrarna komma, det ska jag fundera mer på.  Men det blir inga besök på andra ställen bara för att de brukar göra det. Himmel vad trötta och slitna vi var efter, både barn och vuxna. Det anser inte jag vara meningen med traditioner. Jag tror att vi på min förskola måste se till vad barnen behöver just nu, lugn och ro. Få komma till förskolan och bara få ha det gott, bara få vara.

Naturligtvis ska vi ha traditioner och jag tycker december är en helt underbar månad med allt vad det innebär, och som det står i läroplanen ”I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kulturskapande som att överföra ett kulturarv – värden, traditioner.... – från en generation till nästa.”  Men jag tror att vi på vår förskola i alla fall bör tillåta oss att ta det med ro och få njuta av allt.

Sätt dig ner, tänd ett ljus, ta något gott och varmt att dricka och njut, själv eller tillsammans med någon du tycker om!

Jag vill slå ett slag för Majblomman och hur viktig den är idag. Vi har fattiga barn runt oss som behöver Majblommans hjälp!

Hur hänger detta ihop med relevant kurslitteratur undrar ni säkert, det ska jag berätta för er!

Inom loppet av ett par veckor har jag varit på två möten. Det första mötet var ett möte på min ort angående barnfattigdomen i vår kommun. Det var en professor där och föreläste. Där fick jag mig många tankeställare om hur barn har det idag. Hon ställde en del frågor till oss som var där. Nu när det snart är jul, varför tar vi emot presenter till avslutningar? Kan det inte vara en policy i kommunen att vi är glada bara av att få ha era barn? Hur slår dessa insamlingar familjer som har det svårt att få månaden att gå ihop? Hon berättade också hur dessa barn/ungdomar beter sig och hur de kan reagera i vardagen. Hur de kan bli sjuka just den dagen som de ska på utflykt med matsäck. Jag fick lite perspektiv på det för mig självklara i livet.

På detta möte fick vi även information från socialtjänsten i kommunen. Där sitter dom och säger att de har barnperspektiv och de har samtal med föräldrarna om vad barnen behöver!... Barnperspektiv! Fattar ni att jag gick i taket! De har aldrig samtal med barnen i familjer de har kontakt med, de har endast samtal med föräldern/föräldrarna! Himmel och pannkaka! I min värld var det väl självklart att de hade samtal med barnen och jag trodde faktiskt att det var så och att de såg till helheten. De kanske skulle kunna tänka sig att ta in barnen i samtalen. Jag hoppas att det finns andra tillvägagångssätt ute i landet, annars skäms jag över att vara vuxen…

Det senaste mötet var i söndags i Göteborg. Det var en lokalföreningsträff för Majblomman. Vilka underbara människor det finns ute i vårt land som tar barnens perspektiv! =)

Som Svenning skriver ”Ett barns perspektiv kan bli synligt när barnet får komma med egna bidrag, sina egna upplevelser, erfarenheter, tankar och känslor, utan att dessa tolkas av vuxna. Varje barn har sitt perspektiv.” …”Hur lätt tror emellertid inte vi vuxna att vi vet vad barnen vill, och hur ofta gör vi inte detta just därför att vi anser oss veta vad som är bäst för dem?”

Tänkvärt och sant! 

Visst fick jag till det! ;)

Mitt i allt trassel i hjärnan angående dokumentation, har jag upptäckt, till min stora glädje, att det är inte bara jag som behöver öva, utan även barnen!

Det känns lite skönt att ha kommit fram till den slutsatsen. Ribban sänktes helt plötsligt många steg och vi har börjat i liten skala. Vi övar oss tillsammans, kan det bli bättre?! Det hela började med att jag läste tidningen Förskolan. Där fanns det en del tips och jag fastnade bland annat för ett som var om veckoinformation till föräldrarna av barn och personal. Det lät trevligt så vi satte oss på fredag förmiddag och pratade om vad vi hade gjort under veckan och vi tittade på alla bilder vi tagit. Det blev en annorlunda text än vad föräldrarna, och även vi, är vana vid eftersom barnen sa vad jag skulle skriva. Annorlunda positivt! De berättade på sitt vis och sina upplevelser. Som Svenning (2011) skriver ”Det är ofta så att när barn får medverka i dokumentationsprocessen kan denna och resultatet ta en annan väg än vad de vuxna planerat.” Sant!

Vi valde även ut bilder som passade till texten. Sen skickade vi det till föräldrarna via mail. Kan tala om att vi fick mycket positiv respons! Även vi använde oss av vad barnen berättade, vad som var bra och vad som var mindre bra, för att kunna vidareutveckla vårt arbete. Se där! Pedagogisk dokumentation! =)

Har en fundering angående att vi ska börja blogga, behöver den vara låst och bara till föräldrarna? Vad är fördelen med det? Kan den inte vara allmän, precis som hemsidan?

Sitter och läser ”Om att bli dokumenterad. Etiska aspekter på förskolans arbete med dokumentation” Lindgren och Sparrman (2003). Helt plötsligt känns dokumentationen krånglig. Jag har varit rätt nöjd med mitt sätt att dokumentera med vissa förändringar efter kursstarten… Men nu är det trassel i min hjärna. Nu tycker jag det är självklart att man ska fråga barnen, men det är som de skriver ”Var går gränsen mellan vad barn respektive deras föräldrar bestämt? Hur gör man om ett barn men inte ett annat gett samtycke till filmning? …frågan om ålder är en aspekt som borde diskuteras mer i dessa sammanhang;  vad får ålder för betydelse för vad som ska uppfattas som förskolebarns >>samtycke>> och hur långt i tiden kan ett samtycke förväntas hålla? Hur ska en pedagog – eller forskare – kunna bedöma om en tvååring samtyckt till att delta i ett dokumentationsprojekt?”(s. 67). Detta är bara några av frågorna författarna ställer. Gör jag det krångligare än det är meningen? Nu vet jag snart inte varken ut eller in. Det är så otroligt mycket att ta i beaktning och ta hänsyn till. Samtidigt som jag tycker att de har rätt i mycket i det de skriver. Detta får jag fundera på ett tag.  

Nu något helt annat som jag fick lära mig idag! Det finns mycket intressant, lärorikt och roligt på Ipads. Men oj vad det byts appar hit och dit! Försökte räkna en gång hur många gånger ett barn bytte, tappade räkningen… Nu har min före detta kollega räddat mig! Hon har lärt mig att låsa en app! Nu får de klura och kämpa lite för att till exempel lösa ett problem eller kanske pussla klart ett pussel utan att ge upp och byta app, för det behövs lösenord! Vilken makt jag har på Ipadsen! =) I alla fall så länge som de inte listar ut hur de byter…

Nu har jag återigen gjort en upptäckt! Att det är svårt kanske helt omöjligt att vara objektiv!

Jag har redan skrivit lite om tolkningar och makt i ett inlägg i vårt diskussionsforum, men det är så himla intressant så jag kan inte släppa taget om detta. Det är tänkvärt samtidigt ruskigt vilket ansvar jag har som pedagog.

Det blev väldigt tydligt när en psykolog hörde av sig till förskolan och ville att vi skulle observera ett speciellt barn och detta barns samspel med kamrater. Det var fascinerande samtidigt som det visade så tydligt hur olika vi kan och har möjlighet att tolka en enda situation!

Visst kan man se till det stora och helheten hur barnet hanterar samspel, men jag kan inte säga varför barnet reagerar på ett visst sätt. Det är ju inte bara jag som ska tolka utan det är ju faktiskt barnet också som tolkar situationen på sitt sätt.

Vi diskuterade detta på mötet med psykologen och vi kom fram till att det finns oändligt många tolkningar. Där alla parter i situationen hanterar samspel på sitt sätt och efter sina egna erfarenheter. Som Svenning (2011) skriver ”När vi möter andra människor bär vi med oss allt vi har tillägnat oss av kunskaper, upplevelser, erfarenheter, tankar och känslor. De fungerar som ett filter och ger oss ett perspektiv (en blickpunkt) mot världen och den eller de andra vi har framför oss.” Jag hoppas och tror att alla gick från det mötet med många nya tankar.

Detta gav mig en påminnelse om vilket ansvar och faktiskt vilken makt jag har som pedagog. Får erkänna med en gång att jag har dragit lite för mycket slutsatser av mina tolkningar innan, tyvärr. Jag hoppas att jag tar lärdom av detta inte bara som pedagog utan även utanför jobbet om hur jag tolkar mina medmänniskor! Lite mer ödmjukhet inför andra och livet…

Ps. Flickan som jag skrev om i min förra blogg ville jättegärna bli filmad! Ds.