Jag vill slå ett slag för Majblomman och hur viktig den är idag. Vi har fattiga barn runt oss som behöver Majblommans hjälp!

Hur hänger detta ihop med relevant kurslitteratur undrar ni säkert, det ska jag berätta för er!

Inom loppet av ett par veckor har jag varit på två möten. Det första mötet var ett möte på min ort angående barnfattigdomen i vår kommun. Det var en professor där och föreläste. Där fick jag mig många tankeställare om hur barn har det idag. Hon ställde en del frågor till oss som var där. Nu när det snart är jul, varför tar vi emot presenter till avslutningar? Kan det inte vara en policy i kommunen att vi är glada bara av att få ha era barn? Hur slår dessa insamlingar familjer som har det svårt att få månaden att gå ihop? Hon berättade också hur dessa barn/ungdomar beter sig och hur de kan reagera i vardagen. Hur de kan bli sjuka just den dagen som de ska på utflykt med matsäck. Jag fick lite perspektiv på det för mig självklara i livet.

På detta möte fick vi även information från socialtjänsten i kommunen. Där sitter dom och säger att de har barnperspektiv och de har samtal med föräldrarna om vad barnen behöver!... Barnperspektiv! Fattar ni att jag gick i taket! De har aldrig samtal med barnen i familjer de har kontakt med, de har endast samtal med föräldern/föräldrarna! Himmel och pannkaka! I min värld var det väl självklart att de hade samtal med barnen och jag trodde faktiskt att det var så och att de såg till helheten. De kanske skulle kunna tänka sig att ta in barnen i samtalen. Jag hoppas att det finns andra tillvägagångssätt ute i landet, annars skäms jag över att vara vuxen…

Det senaste mötet var i söndags i Göteborg. Det var en lokalföreningsträff för Majblomman. Vilka underbara människor det finns ute i vårt land som tar barnens perspektiv! =)

Som Svenning skriver ”Ett barns perspektiv kan bli synligt när barnet får komma med egna bidrag, sina egna upplevelser, erfarenheter, tankar och känslor, utan att dessa tolkas av vuxna. Varje barn har sitt perspektiv.” …”Hur lätt tror emellertid inte vi vuxna att vi vet vad barnen vill, och hur ofta gör vi inte detta just därför att vi anser oss veta vad som är bäst för dem?”

Tänkvärt och sant! 

Visst fick jag till det! ;)

Mitt i allt trassel i hjärnan angående dokumentation, har jag upptäckt, till min stora glädje, att det är inte bara jag som behöver öva, utan även barnen!

Det känns lite skönt att ha kommit fram till den slutsatsen. Ribban sänktes helt plötsligt många steg och vi har börjat i liten skala. Vi övar oss tillsammans, kan det bli bättre?! Det hela började med att jag läste tidningen Förskolan. Där fanns det en del tips och jag fastnade bland annat för ett som var om veckoinformation till föräldrarna av barn och personal. Det lät trevligt så vi satte oss på fredag förmiddag och pratade om vad vi hade gjort under veckan och vi tittade på alla bilder vi tagit. Det blev en annorlunda text än vad föräldrarna, och även vi, är vana vid eftersom barnen sa vad jag skulle skriva. Annorlunda positivt! De berättade på sitt vis och sina upplevelser. Som Svenning (2011) skriver ”Det är ofta så att när barn får medverka i dokumentationsprocessen kan denna och resultatet ta en annan väg än vad de vuxna planerat.” Sant!

Vi valde även ut bilder som passade till texten. Sen skickade vi det till föräldrarna via mail. Kan tala om att vi fick mycket positiv respons! Även vi använde oss av vad barnen berättade, vad som var bra och vad som var mindre bra, för att kunna vidareutveckla vårt arbete. Se där! Pedagogisk dokumentation! =)

Har en fundering angående att vi ska börja blogga, behöver den vara låst och bara till föräldrarna? Vad är fördelen med det? Kan den inte vara allmän, precis som hemsidan?

Sitter och läser ”Om att bli dokumenterad. Etiska aspekter på förskolans arbete med dokumentation” Lindgren och Sparrman (2003). Helt plötsligt känns dokumentationen krånglig. Jag har varit rätt nöjd med mitt sätt att dokumentera med vissa förändringar efter kursstarten… Men nu är det trassel i min hjärna. Nu tycker jag det är självklart att man ska fråga barnen, men det är som de skriver ”Var går gränsen mellan vad barn respektive deras föräldrar bestämt? Hur gör man om ett barn men inte ett annat gett samtycke till filmning? …frågan om ålder är en aspekt som borde diskuteras mer i dessa sammanhang;  vad får ålder för betydelse för vad som ska uppfattas som förskolebarns >>samtycke>> och hur långt i tiden kan ett samtycke förväntas hålla? Hur ska en pedagog – eller forskare – kunna bedöma om en tvååring samtyckt till att delta i ett dokumentationsprojekt?”(s. 67). Detta är bara några av frågorna författarna ställer. Gör jag det krångligare än det är meningen? Nu vet jag snart inte varken ut eller in. Det är så otroligt mycket att ta i beaktning och ta hänsyn till. Samtidigt som jag tycker att de har rätt i mycket i det de skriver. Detta får jag fundera på ett tag.  

Nu något helt annat som jag fick lära mig idag! Det finns mycket intressant, lärorikt och roligt på Ipads. Men oj vad det byts appar hit och dit! Försökte räkna en gång hur många gånger ett barn bytte, tappade räkningen… Nu har min före detta kollega räddat mig! Hon har lärt mig att låsa en app! Nu får de klura och kämpa lite för att till exempel lösa ett problem eller kanske pussla klart ett pussel utan att ge upp och byta app, för det behövs lösenord! Vilken makt jag har på Ipadsen! =) I alla fall så länge som de inte listar ut hur de byter…