Pedagogisk dokumentation: vad, varför, för vem och hur? Detta kommer att ta lång tid att reda ut, och det kommer ju också att ändras under tidens gång. Som Svenning skriver på s.25-26 om ansvar, makt, form av dokumentation och val av målgrupp, så är det mycket att ta hänsyn till när vi dokumenterar. Nu har jag så många frågor samtidigt som jag har en massa idéer i hjärnan så jag vet inte var jag ska börja. Först måste vi i arbetslaget hamna på samma ”trappsteg”, så nu är förhoppningen att vi ska fördjupa oss i någon av min kurslitteratur tillsammans. Det är komplext för det är ju inte bara att läsa in litteratur utan det handlar ju om så mycket mer. Men vi har den goda viljan och det känns roligt.

Jag har gett barnen kameran för att de ska dokumentera under vårt projekt. Det var jättekul att se vad de tog kort på och vad de tyckte var viktigt. I början var de paparazzis, tog på allt. Kameran bara smattrade. Men efterhand började de att välja ut och sortera vad de vill ta kort på. Helt fantastiska kort ur lite annorlunda vinklar! Dessa har de sedan fått välja ur bland annat för att skriva om veckan som gått till föräldrarna. Det har varit en bra form och metod för barnen att vara aktiva i och medverka i. Detta är kul och spännande och det ska jag fortsätta med och försöka utveckla vidare tillsammans med barnen.

Men nu tänkte jag på en sak, när barnen hade kameran och tog kort frågade dom ju inte varandra om de fick ta… För barnen var det naturligt att bara ta kort. Man får nog inta gå till överdrift utan låta det vara så ibland. Eller?

Jag önskar er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Nu har det varit redan varit Lucia! Och vi är mitt uppe i traditioner och allt som ska hända på förskolan. Ja jösses, det är mycket som ska hända och göras! Just nu ifrågasätter jag vårt arbete på vår förskola. Nästa år ska jag röra runt i grytan och bara se till vad barnen vill ha och framför allt vad de behöver. För vem gör vi allt? Mitt svar på det börjar luta åt oss vuxna…

Nästa år vill jag ha ett mysigt litet luciafirande bara för oss på förskolan, kanske får föräldrarna komma, det ska jag fundera mer på.  Men det blir inga besök på andra ställen bara för att de brukar göra det. Himmel vad trötta och slitna vi var efter, både barn och vuxna. Det anser inte jag vara meningen med traditioner. Jag tror att vi på min förskola måste se till vad barnen behöver just nu, lugn och ro. Få komma till förskolan och bara få ha det gott, bara få vara.

Naturligtvis ska vi ha traditioner och jag tycker december är en helt underbar månad med allt vad det innebär, och som det står i läroplanen ”I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kulturskapande som att överföra ett kulturarv – värden, traditioner.... – från en generation till nästa.”  Men jag tror att vi på vår förskola i alla fall bör tillåta oss att ta det med ro och få njuta av allt.

Sätt dig ner, tänd ett ljus, ta något gott och varmt att dricka och njut, själv eller tillsammans med någon du tycker om!

Jag vill slå ett slag för Majblomman och hur viktig den är idag. Vi har fattiga barn runt oss som behöver Majblommans hjälp!

Hur hänger detta ihop med relevant kurslitteratur undrar ni säkert, det ska jag berätta för er!

Inom loppet av ett par veckor har jag varit på två möten. Det första mötet var ett möte på min ort angående barnfattigdomen i vår kommun. Det var en professor där och föreläste. Där fick jag mig många tankeställare om hur barn har det idag. Hon ställde en del frågor till oss som var där. Nu när det snart är jul, varför tar vi emot presenter till avslutningar? Kan det inte vara en policy i kommunen att vi är glada bara av att få ha era barn? Hur slår dessa insamlingar familjer som har det svårt att få månaden att gå ihop? Hon berättade också hur dessa barn/ungdomar beter sig och hur de kan reagera i vardagen. Hur de kan bli sjuka just den dagen som de ska på utflykt med matsäck. Jag fick lite perspektiv på det för mig självklara i livet.

På detta möte fick vi även information från socialtjänsten i kommunen. Där sitter dom och säger att de har barnperspektiv och de har samtal med föräldrarna om vad barnen behöver!... Barnperspektiv! Fattar ni att jag gick i taket! De har aldrig samtal med barnen i familjer de har kontakt med, de har endast samtal med föräldern/föräldrarna! Himmel och pannkaka! I min värld var det väl självklart att de hade samtal med barnen och jag trodde faktiskt att det var så och att de såg till helheten. De kanske skulle kunna tänka sig att ta in barnen i samtalen. Jag hoppas att det finns andra tillvägagångssätt ute i landet, annars skäms jag över att vara vuxen…

Det senaste mötet var i söndags i Göteborg. Det var en lokalföreningsträff för Majblomman. Vilka underbara människor det finns ute i vårt land som tar barnens perspektiv! =)

Som Svenning skriver ”Ett barns perspektiv kan bli synligt när barnet får komma med egna bidrag, sina egna upplevelser, erfarenheter, tankar och känslor, utan att dessa tolkas av vuxna. Varje barn har sitt perspektiv.” …”Hur lätt tror emellertid inte vi vuxna att vi vet vad barnen vill, och hur ofta gör vi inte detta just därför att vi anser oss veta vad som är bäst för dem?”

Tänkvärt och sant! 

Visst fick jag till det! ;)

Mitt i allt trassel i hjärnan angående dokumentation, har jag upptäckt, till min stora glädje, att det är inte bara jag som behöver öva, utan även barnen!

Det känns lite skönt att ha kommit fram till den slutsatsen. Ribban sänktes helt plötsligt många steg och vi har börjat i liten skala. Vi övar oss tillsammans, kan det bli bättre?! Det hela började med att jag läste tidningen Förskolan. Där fanns det en del tips och jag fastnade bland annat för ett som var om veckoinformation till föräldrarna av barn och personal. Det lät trevligt så vi satte oss på fredag förmiddag och pratade om vad vi hade gjort under veckan och vi tittade på alla bilder vi tagit. Det blev en annorlunda text än vad föräldrarna, och även vi, är vana vid eftersom barnen sa vad jag skulle skriva. Annorlunda positivt! De berättade på sitt vis och sina upplevelser. Som Svenning (2011) skriver ”Det är ofta så att när barn får medverka i dokumentationsprocessen kan denna och resultatet ta en annan väg än vad de vuxna planerat.” Sant!

Vi valde även ut bilder som passade till texten. Sen skickade vi det till föräldrarna via mail. Kan tala om att vi fick mycket positiv respons! Även vi använde oss av vad barnen berättade, vad som var bra och vad som var mindre bra, för att kunna vidareutveckla vårt arbete. Se där! Pedagogisk dokumentation! =)

Har en fundering angående att vi ska börja blogga, behöver den vara låst och bara till föräldrarna? Vad är fördelen med det? Kan den inte vara allmän, precis som hemsidan?

Sitter och läser ”Om att bli dokumenterad. Etiska aspekter på förskolans arbete med dokumentation” Lindgren och Sparrman (2003). Helt plötsligt känns dokumentationen krånglig. Jag har varit rätt nöjd med mitt sätt att dokumentera med vissa förändringar efter kursstarten… Men nu är det trassel i min hjärna. Nu tycker jag det är självklart att man ska fråga barnen, men det är som de skriver ”Var går gränsen mellan vad barn respektive deras föräldrar bestämt? Hur gör man om ett barn men inte ett annat gett samtycke till filmning? …frågan om ålder är en aspekt som borde diskuteras mer i dessa sammanhang;  vad får ålder för betydelse för vad som ska uppfattas som förskolebarns >>samtycke>> och hur långt i tiden kan ett samtycke förväntas hålla? Hur ska en pedagog – eller forskare – kunna bedöma om en tvååring samtyckt till att delta i ett dokumentationsprojekt?”(s. 67). Detta är bara några av frågorna författarna ställer. Gör jag det krångligare än det är meningen? Nu vet jag snart inte varken ut eller in. Det är så otroligt mycket att ta i beaktning och ta hänsyn till. Samtidigt som jag tycker att de har rätt i mycket i det de skriver. Detta får jag fundera på ett tag.  

Nu något helt annat som jag fick lära mig idag! Det finns mycket intressant, lärorikt och roligt på Ipads. Men oj vad det byts appar hit och dit! Försökte räkna en gång hur många gånger ett barn bytte, tappade räkningen… Nu har min före detta kollega räddat mig! Hon har lärt mig att låsa en app! Nu får de klura och kämpa lite för att till exempel lösa ett problem eller kanske pussla klart ett pussel utan att ge upp och byta app, för det behövs lösenord! Vilken makt jag har på Ipadsen! =) I alla fall så länge som de inte listar ut hur de byter…

Nu har jag återigen gjort en upptäckt! Att det är svårt kanske helt omöjligt att vara objektiv!

Jag har redan skrivit lite om tolkningar och makt i ett inlägg i vårt diskussionsforum, men det är så himla intressant så jag kan inte släppa taget om detta. Det är tänkvärt samtidigt ruskigt vilket ansvar jag har som pedagog.

Det blev väldigt tydligt när en psykolog hörde av sig till förskolan och ville att vi skulle observera ett speciellt barn och detta barns samspel med kamrater. Det var fascinerande samtidigt som det visade så tydligt hur olika vi kan och har möjlighet att tolka en enda situation!

Visst kan man se till det stora och helheten hur barnet hanterar samspel, men jag kan inte säga varför barnet reagerar på ett visst sätt. Det är ju inte bara jag som ska tolka utan det är ju faktiskt barnet också som tolkar situationen på sitt sätt.

Vi diskuterade detta på mötet med psykologen och vi kom fram till att det finns oändligt många tolkningar. Där alla parter i situationen hanterar samspel på sitt sätt och efter sina egna erfarenheter. Som Svenning (2011) skriver ”När vi möter andra människor bär vi med oss allt vi har tillägnat oss av kunskaper, upplevelser, erfarenheter, tankar och känslor. De fungerar som ett filter och ger oss ett perspektiv (en blickpunkt) mot världen och den eller de andra vi har framför oss.” Jag hoppas och tror att alla gick från det mötet med många nya tankar.

Detta gav mig en påminnelse om vilket ansvar och faktiskt vilken makt jag har som pedagog. Får erkänna med en gång att jag har dragit lite för mycket slutsatser av mina tolkningar innan, tyvärr. Jag hoppas att jag tar lärdom av detta inte bara som pedagog utan även utanför jobbet om hur jag tolkar mina medmänniskor! Lite mer ödmjukhet inför andra och livet…

Ps. Flickan som jag skrev om i min förra blogg ville jättegärna bli filmad! Ds.

Vilken upptäckt! Jag fick ett tips på min förra blogg att införa ett pricksystem för att alla barn ska bli sedda. Bara på drygt en vecka, kanske för kort tid men ändå en fingervisning, kan vi se hur olika vuxenkontakten ser ut för barnen på förskolan. Det blev väldigt tydligt för oss att vissa barn får både mer uppmärksamhet och att de förkommer oftare i vår dokumentation.

Det finns även naturliga förklaringar till det, som att de som oftare blir dokumenterade är mer timmar på förskolan än de som kanske är hos oss några timmar om dagen. En del barn är mer vuxensökande och vill ha närhet till oss vuxna medan andra barn tar tillfället i akt och leker med kompisar. Nu vill jag absolut inte komma med bortförklaringar, men vi får se till helheten när vi reflekterar och analyserar.  

Det är vårt ansvar som vuxna, att se till att skapa relationer med de barnen som inte får så mycket vuxenkontakt. Det blev faktiskt väldigt intressant och roligt att söka upp de barnen jag inte har umgåtts så mycket med innan. Det låter värre än vad jag menar, men det är ju faktiskt så att man söker sig till olika rum under dagen, det gäller både vuxna och barn. Jag hamnar ofta i ett rum där det finns material för bygg- och konstruktion. På vår förskola delar vi vuxna upp oss på olika rum på förskolan under dagen. Håller med dig Maria, det är en otroligt bra strategi och arbetssätt! (från tidigare bloggkommentar). Men nu ska jag vidga mina vyer!

Så jag har upptäckt och lärt mig så mycket nytt bara på några dagar! En flicka som håller på att lära sig språket, tycker det är jätteroligt när vi rimramsar! Då kommer min fundering, hur dokumenterar jag detta på bästa sätt? Jag ska fråga henne! Hon kanske vill bli filmad, eller hon kanske inte vill bli dokumenterad alls… oj vilka nya dilemman som jag får ta hänsyn till! Intressant att inte ta allt för givet. Som Bente Svenning(2011) skriver ”Det kan finnas skillnader mellan vad vuxna anser vara betydelsefullt att dokumentera och vad barnen själva tycker är viktigt”. (s.79)

Det är faktiskt så att denna kurs gör att jag ser mitt arbete på ett nytt, intressant, roligt, inspirerande, ifrågasättande och utmanande sätt.

Jag håller på att lära mig! Jo, jag håller på att lära mig att det får ta tid för att få de där sköna, intressanta och goa´ samtalen, och att det får ta tid för att till exempel skriva ner något man lärt sig tillsammans på datorn. Jag hoppas, och vet egentligen, att mina kollegor har tålamod med mig, och ger mig den tiden. Mest är det mitt eget samvete, jag sitter med ett barn och har det underbart intressant och riktigt kul och de andra får så många fler barn just då. Jag vill ju inte lasta över arbete på någon annan. Jag jobbar på detta och håller på att lära mig att det är ok!

Nu i veckan fick jag vara med om en upplevelse som jag vill dela med mig av. En pojke och jag sitter i byggrummet. Han är ett försiktigt och tyst barn som inte gärna kommer fram och pratar, vill hellre vara hemma. Men här sitter vi för jag vill lära känna honom mer och han bjöd in mig till rummet. Han ger mig ”skruvar” och säger: - Det är nog 5. Sedan hämtade han fler. – Hur många är det nu då? undrar han. Vi räknar högt tillsammans. Sedan vill pojken räkna själv. - 4, 4, 1, 0 och 8. Hur mycket blir det? frågar han då. - 5 är det! säger han. Sedan undrar han hur många som får plats i en hand. Han lägger ”skruvar” i min hand gång på gång och provar och räknar på olika sätt. Till slut utropar han: - Jess! Jag kunde! Då kommer det ett annat barn och undrar vad vi gör. – Vi räknar! svara pojken då. Sedan går vi till datorn och skriver om det vi var med om tillsammans.

Detta är en situation som gör mig varm i hjärtat. Resultatet av detta är komplext.  Jag har lärt känna honom på ett nytt sätt, vi lär tillsammans och denna erfarenhet använder jag av mig i min relation till honom. Pojken kommer gärna fram och delar med sig av andra upplevelser och tankar. Vi har satt upp dokumentationen på väggen och de andra barnen har blivit nyfikna och samtalar kring detta. Som Lise-Lotte Bjervås (2011) skriver: ”Flertalet av lärarna beskrev de tillfällen när barnen fick ta del av dokumentationerna som sammanhang där barnen respekterade och lyssnade på varandra samt diskuterade och hade tankeutbyte med varandra”.  

Hur förmedlar jag en sådan upplevelse till mina kollegor?  Visst kan jag visa och berätta vad jag varit med om, men de har inte haft den upplevelsen jag hade. Eller blir det så att vi får mer kontakt med vissa barn, och så får man innerligt hoppas att de andra barnen får uppleva det med någon annan. Hur gör man så att inte barn ”faller igenom” och inte blir sedda, eller inte får dela händelser tillsammans med någon? I Uppföljning, utvärdering och utveckling av förskolan – pedagogisk dokumentation (2012) står det: ”Genom dokumentationen blir det även möjligt att överblicka vilka barn som är delaktiga i verksamheten, vilka som får stort inflytande… därmed också möjligt att se vilka barn som inte är delaktiga, som får litet inflytande…”. Detta ska jag ta med till mina kollegor! De kanske redan har tänkt på detta, men det blev en tankeställare för mig! Nu ska jag uppmärksamma detta och se om eller hur jag bidrar till att vissa barn får mer inflytande än andra.