Vilken upptäckt! Jag fick ett tips på min förra blogg att
införa ett pricksystem för att alla barn ska bli sedda. Bara på drygt en vecka,
kanske för kort tid men ändå en fingervisning, kan vi se hur olika
vuxenkontakten ser ut för barnen på förskolan. Det blev väldigt tydligt för oss
att vissa barn får både mer uppmärksamhet och att de förkommer oftare i vår
dokumentation.
Det finns även naturliga förklaringar till det, som att de
som oftare blir dokumenterade är mer timmar på förskolan än de som kanske är
hos oss några timmar om dagen. En del barn är mer vuxensökande och vill ha
närhet till oss vuxna medan andra barn tar tillfället i akt och leker med
kompisar. Nu vill jag absolut inte komma med bortförklaringar, men vi får se
till helheten när vi reflekterar och analyserar.
Det är vårt ansvar som vuxna, att se till att skapa
relationer med de barnen som inte får så mycket vuxenkontakt. Det blev faktiskt
väldigt intressant och roligt att söka upp de barnen jag inte har umgåtts så mycket
med innan. Det låter värre än vad jag menar, men det är ju faktiskt så att man
söker sig till olika rum under dagen, det gäller både vuxna och barn. Jag hamnar
ofta i ett rum där det finns material för bygg- och konstruktion. På vår
förskola delar vi vuxna upp oss på olika rum på förskolan under dagen. Håller
med dig Maria, det är en otroligt bra strategi och arbetssätt! (från tidigare
bloggkommentar). Men nu ska jag vidga mina vyer!
Så jag har upptäckt och lärt mig så mycket nytt bara på
några dagar! En flicka som håller på att lära sig språket, tycker det är
jätteroligt när vi rimramsar! Då kommer min fundering, hur dokumenterar jag
detta på bästa sätt? Jag ska fråga henne! Hon kanske vill bli filmad, eller hon
kanske inte vill bli dokumenterad alls… oj vilka nya dilemman som jag får ta
hänsyn till! Intressant att inte ta allt för givet. Som Bente Svenning(2011)
skriver ”Det kan finnas skillnader mellan vad vuxna anser vara betydelsefullt
att dokumentera och vad barnen själva tycker är viktigt”. (s.79)
Det är faktiskt så att denna kurs gör att jag ser mitt
arbete på ett nytt, intressant, roligt, inspirerande, ifrågasättande och
utmanande sätt.
Det är viktiga aspekter du tar upp. det är som du skriver, viktigt att vi harsystem för att medvetengöra oss själva om hur vi fördelar vår tid på förskolan. En modell jag arbetat med är +, -, 0 .Utan att reflektera, bara på känslan, sätter vi oss och enskillt går igenom barnen och markerar +=god relation, - = negativ relation, 0= varken eller. När man sedan går igenom desa protokoll i arbetslaget blir det verkligt tydligt vilka barn man måste lägga mer "krut" på. Det är rätt läskigt när man sitter och ser att det finns barn som bara får -. Det är ack så viktigt att upptäcka sådant för att kunna förändra. Tack och lov är det en ovanlig situation.
SvaraRaderaJag tänker också på de barn som inte vill bli dokumenterade. Det är viktigt att ställa sig frågan varför. Vad ligger bakom. I vår barngrupp har vi barn som säger nej till allt som dom inte vet vad det är. Kan ex. vara svårt att deltaga i en samling om man inte vet vad som skall hända. Svårt att deltaga i en lek om det finns överraskningsmoment eller att den är så ny att barnen inte är säkra på vad som skall hända.
Det känns som en oerhörd seger när de vågar och man kan se stoltheten och den växande självkänslan gro.
Det var ju ett smart system ni har! Det skulle vara intressant och prova. Vilken härlig känsla det är när man ser i barnens ögon när de vågar något nytt! Det måste vara ett dilemma att ta ställning till att dokumentera när de säger nej. Men ni känner dessa barn så väl så ni vet hur ni ska hantera situationen. Eller hur tänker du när det blir så? Är det olika från barn till barn? Förmodar att det är så, precis som det är överallt.
SvaraRaderaJa, det är väldigt olika från barn till barn eller från människa till människa kanske man skall säga. Jag har en gammalmamma som säger nej till det mesta och när man tvingar henne milt men bestämt blir hon oftast väldigt glad. Det är de där berömda fingertopparna som man måste använda.
RaderaI den barngrupp jag jobbar i har vi det otroligt bra förspänt med få barn och många pedagoger, vi har verkligen möjlighet att ge den tid som processer behöver. Vi kan upprepa tills alla är "med på tåget", om de vill vara med. Jag är mer oroad för hur det går i en "typisk" grupp, som är många gånger större än vår. Vad för reell chans har man som pedagog att hitta vägarna för dem som behöver detta "lilla extra"
Jag kommer ihåg min egen sons förskoletid. Min son har idag 2 Npf diagnoser, men reda i förskolan märktes det att han behövde närma sig saker och ting på ett annorlunda sätt. Förskolan hade ett trolltema, barnen i sonens åldersgrupp älskade detta medan han var lite rädd för trollen. resultatet blev att han fick ha verksamhet med de yngsta barnen istället. Något som i förlängningen gjorde det ännu svårare för honom.
Pedagogerna löste det på detta sätt i all välmening, men det blev inte bra.
Visst är det ett bra system. Det blir så tydligt vilka barn man behöver ge mer av sin tid till. Man kan även se om det är någon skillnad mellan pojkar och flickor.
SvaraRadera