Sitter och läser ”Om att bli dokumenterad. Etiska aspekter på förskolans arbete med dokumentation” Lindgren och Sparrman (2003). Helt plötsligt känns dokumentationen krånglig. Jag har varit rätt nöjd med mitt sätt att dokumentera med vissa förändringar efter kursstarten… Men nu är det trassel i min hjärna. Nu tycker jag det är självklart att man ska fråga barnen, men det är som de skriver ”Var går gränsen mellan vad barn respektive deras föräldrar bestämt? Hur gör man om ett barn men inte ett annat gett samtycke till filmning? …frågan om ålder är en aspekt som borde diskuteras mer i dessa sammanhang;  vad får ålder för betydelse för vad som ska uppfattas som förskolebarns >>samtycke>> och hur långt i tiden kan ett samtycke förväntas hålla? Hur ska en pedagog – eller forskare – kunna bedöma om en tvååring samtyckt till att delta i ett dokumentationsprojekt?”(s. 67). Detta är bara några av frågorna författarna ställer. Gör jag det krångligare än det är meningen? Nu vet jag snart inte varken ut eller in. Det är så otroligt mycket att ta i beaktning och ta hänsyn till. Samtidigt som jag tycker att de har rätt i mycket i det de skriver. Detta får jag fundera på ett tag.  

Nu något helt annat som jag fick lära mig idag! Det finns mycket intressant, lärorikt och roligt på Ipads. Men oj vad det byts appar hit och dit! Försökte räkna en gång hur många gånger ett barn bytte, tappade räkningen… Nu har min före detta kollega räddat mig! Hon har lärt mig att låsa en app! Nu får de klura och kämpa lite för att till exempel lösa ett problem eller kanske pussla klart ett pussel utan att ge upp och byta app, för det behövs lösenord! Vilken makt jag har på Ipadsen! =) I alla fall så länge som de inte listar ut hur de byter…